Hur det nu än är med vidskepelser och öden så tror jag inte på dom förrän dom visar sig för mig! Denna vecka har varit kantad av rejäla flygande olyckskorpar ovan mitt huvud. Dom har flaxat ordentligt och bara flinat åt min klantighet, den ena efter den andra… Ett av de större blessyrerna var när jag körde emot trottoarkanten utanför jobbet i stan, med dom väldigt lågprofilerade däcken på mercan så de blev rejäla, djupa rivjärns-spår i lättmetallfälgen!! Jag bannade jag mig själv för min ytterst, enormt stora klantighet den tidiga morgonen… Så gör man bara inte, å de har aldrig hänt förut!?? Nu sätter jag mig inte i mercan fler gånger o ska nog inte heller sätta mig bakom ratten på cadillacen på ett tag, som dessutom är till salu så det vore ju rejält onödigt om jag skulle klanta till mig med den också när jag ändå är igång… 😦
Men tog de inte slut där… Igårkväll när vi satt ute med barnen och gjorde tacos på muurikkan så tappar jag ner iPhonen i ett stort glas coca cola!!! HUR klantig kan man bli?? Så rädd som jag är om denna lilla juvel så doppar jag ner den rakt i ett glas! *skakar på huvudet* …men vidare förvånad över mig själv blev jag dock inte…
Fick rådet att torka den torr, vilket jag gjorde och Nicke blåste den även med varmluftpistolen i garaget, sen la jag den i en påse med torrt ris och ja, den fungerar nu!! Helt otroligt! Kanske skyddade silikonhöljet något som jag har runtom den! Tyckte det räckte där, så jag gick å la mig och hoppades på en god natts sömn och att oturen hade vänt när jag vaknade upp i morse…
Idag ville Joline och hennes kompis åka o bada i poolen hemma hos mamma. Så de gjorde vi! Jag satte mig på altantrappen i skuggan och filosoferade. Kikade ut över trädgården och tyckte väl att det glimmande till väldigt skarpt där borta på stengången, sådär som kattguld kan glimma ni vet i regnbågens alla färger… Gick dit och fick upp en pytteliten sten på knappt 2mm tills jag såg vad det var! Det var min diamant till min vigselring som jag tappade hemma hos mamma för flera år sen. Vi letade efter denna lilla diamant hur länge som helst utan att hitta den. Jag fick en ny på försäkringen för diamanter ska ju inte falla bort från ringar bara sådär, men ändå… Förargligt!
Nu stod jag helt förvånad med den lilla, lilla diamanten i handen och bara skakade på huvudet! Där var den!!! Men hur??!
Mamma ska sälja huset, så kanske är det ödet som vill att den kommer tillrätta, kanske var det inte meningen att jag skulle hitta den förräns nu? Kan inte låta bli att fundera… En trisslott kanske vore på sin plats? 😉
Ja, så har dagarna sett ut hittills denna vecka! Tidigare i eftermiddags när jag skjutsade hem Joline & hennes kompis där hon ska sova över, såg jag de vackraste hästarna jag nånsin sett… Var tvungen att stanna och föreviga ögonblicket! Det var drömbild a la Colin Nutley vid första ögonkastet… Så rofyllt stod dom där med sina svallande manar i skuggan och halvsov, inget bekom dom alls. Ungefär SÅ ska jag bli i mitt nästa liv, om de nu finns ett sådant! Inte göra nånting, inte stressa, inte bekymra mig om bilar och diamanter! Bara vara rund och vacker och gå å småäta lite hela tiden! 😛
Tacos på muurikkan, bara sekunderna innan jag tappar iPhonen i glaset… 😉
Ännu en guldkant på denna eftermiddag var 2½ liter blåbär som super-söta Efva varit å lämnat här hemma medan jag var med barnen vid poolen!! Nu här ska blåbäras så de står härliga till!
Kryddburken.se 
Lämna ett svar till Alexandra – kärlek på tallrik Avbryt svar