Jag har ett starkt matminne i mitt liv…
Det har varit efterfrågat av er läsare i flera år… Men ni har nog inte varit beredda på vad jag haft att komma med…
Ett matminne som ni kanske inte alls förstår, eller ens tycker ÄR ett matminne… Men jag är djupsinnad och ibland en smula svag för intryck och känslor och kan minnas saker mer ”på känsla” än från sagda ord… Invecklad till tusen är jag också om nån frågar min man! Men jag är som jag är, och tillika älskad av de mina! 
Jag har nu valt att delge er min historia på gott & ont… En historia från när jag var liten… När jag var så pass liten att jag inte själv ”skapade” minnen som jag gör för min familj idag…
När nån frågar mig ”Vad är det godaste du ätit??”
…Så vet jag kanske svaret i enkel form av ”farmors palt”, ”renskav och snabbmakaroner”, pappas ”varma mackor med aromat på” ”Nickes biffar över lägerelden” osv osv… Men jag har en tendens att klura djupare på varje fråga jag får och då visar sig min farfar i ögonvrån, just kanske för att han inte finns med mig längre… Min farfar är död, han heter Gunno! Gunno Bäckman!
Han var en eldsjäl i sitt liv, har sportade, sprang, åkte skidor, lekte och busade med mig jämnt när jag var liten. Han gav mig min första ”stora” cykel, röd och vit! 🙂 Han var nån slags chef på fd. JCC, numera NCC? Vi åkte ofta iväg på små resor bara han och jag och vi höjde volymen på stereon i bilen till vår egna favolåt, ”Dansa i neon” med Lena Ph. Än idag så tänker jag på honom och ser honom framför mig när jag hör låten och ser hans knutna näve banka i takt med musiken i ratten och hur han blundar och ”rockar loss” med huvudet samtidigt som han styr bilen! Och hur vi skrattade… Vi skrattade så tårarna sprutade!!
Farfar hade mörkt hår, välkammat! En ”kula” på magen, men ”smäcker” ändå. Han hade vackra ögon under buskiga bryn, han hade glimten! Skägg hade han också, inte långt, utan lagom långt… Han var lite grå här å där, han hade ett leeende som jag… Ett vemodigt leende och samma runda kinder… En liten glugg mellan framtänderna! Hans skratt var mysigt! Hela han skrattade när han var glad, inte bara hans mun… Han var alltid glad i mina ögon! Han lekte ”flyga helikopter” med mig i soffan trots att de va nåt viktigt på TV:n… Jag fick lägga magen på hans fötter och hålla mina händer i hans och så ”lyfte” han benen och jag balanserade och flög!! Och skrattade tills jag ramlade av, om och om igen… Han pruttade i TV:soffan också, och skrattade gott när farmor tände tändstickor för att döva lukten! 😉 Han hade en dator… En Commondore 64:a, som blev min första kontakt med datorn när jag var kring 7-8år! Ja, gud vilka minnen alltså! Varje detalj ligger mig varmt om hjärtat och kommer alltid att göra!
Han gav aldrig upp farfar, var en kämpe och hade sån livsglädje… En riktigt lycko-farfar! Han fick en hjärtinfarkt troligen pga. all stress. Han blev halvsidesförlamad… Han älskade travet o hästarna! Spelade för jämnan framför TV:n med sina lottor och tog ofta med mig på Boden-travet! Han hade humör som ett åskmoln när de begav sig, men han var alltid snäll mot mig… Och där var vi… Med en hand och ett helvetiskt humör för att ingeting fungerade som han önskade längre, tillbringade vi många timmar tillsammans på slutet…
Jag var hans första barnbarn och han var ”MIN farfar, bara min”….
Efter ytterliggare ett par infarkter blev han så mycket sämre, jag besökte honom nästan dagligen när jag var uppe i norr, jag var inte så gammal då men tog mig till honom varje dag för att hälsa på… Jag hjälpte honom med lite bestyr i hemmet, diskade, skar upp bröd, sopade golvet och gick med soporna, utan att egentligen förstå varför han behövde hjälp…. En dag ringde han mig och sa att vi skulle ut och äta på restaurang, vilket vi ofta brukade göra! Denna gången var det mer ”planerat” än vanligt…
Vi möttes ute på gården, han var i dåligt skick… Svullen av alla mediciner, lättretlig, irriterad på serveringspersonalen och klagade på maten… Vi åt en enkel kycklingsallad och drack ramlösa, vi tog varsin glass till efterrätt… Farfar hade tårar i ögonen när vi åt. Jag såg de jag när han tittade upp på mig, men jag låtsades som jag inte såg de… Jag var inte gammal alls men jag förstod att de va ”nuet” som var viktigt där och då! En känsla som man borde ta tillvara på oftare… Idag undrar jag ofta vad han tänkte där och då när han tittade på mig… Det får jag aldrig veta… Jag visste innerst inne att det här kanske var sista gången vi åt på restaurang bara farfar och jag… Och de visste kanske han också?
Så blev det…
Det var sista gången jag såg min farfar i livet…
Resten behåller jag för mig själv… 😦
Men jag vet att han finns vid min sida… Speciellt när jag sitter på en restaurang och jag inte är riktigt nöjd med servicen, då tänker jag på honom… ”Vad hade farfar sagt nu??! Han som inte drog sig för att klaga på personalen!” 😉 När jag är helt ensam hemma tycker jag det är rofyllt och tryggt att ha ”sporten” på, på TV:n, trots att jag inte tittar… Bara av att höra TV:n i bakgrunden känns bra… Konstigt ändå så mycket han förmedlade till mig…
Mitt absolut mest minnesvärda matminne var just detta! Oavsett om maten var god eller dålig, vilket jag inte minns så minns jag min sista måltid med min farfar… Och DET ÄR mitt bästa matminne nånsin!
Det godaste jag ätit i mitt liv handlar inte om maten utan om själva minnet att få vara tillsammas med någon man älskar. Trots att han mådde så dåligt så kunde vi ha roligt tillsammans, och trots att han var arg och irriterad log han mot mig mellan varven med tårar i ögonen. Vi satt mitt emot varann… Han åt med en hand och såg besvärad ut, och den andra armen hängde under bordet… Mitt i all bedrövelse så såg vi vår historia bläddra förbi och allt kul vi hade haft ihop genom åren! Åh va jag saknar min farfar…
Gunno Bäckman… Farfar för alltid i mitt hjärta…
Kryddburken.se 
Lämna ett svar till Hanna Avbryt svar